Vilken lycka det är att i arla morgonstund få uppleva hur solen sakta går upp och kastar sitt bleka morgonljus över Borgundabergets kam. Om jag går utanför vardagsrummets stora fönster skulle jag troligen få höra hur småfåglarna i skogen väcker upp naturen med sitt kvitter och i fjärran kanske någon ko skulle råma njutningsfullt när hon går ut i hagen efter morgonens mjölkning. Om några veckors släpper grannen ut sina hästar på bete i hagen tvärs över vägen och det finns inget ljuvligare än att sitta ute med en kopp morgonte och lyssna till hästarnas tuggande och frustande. Än så länge får jag dock nöja mig med att sitta här inne i vardagsrummet och beskåda hur moderjord sakta vaknar upp ur sin vinterdvala och förbereder sig för att snart stå i full blom. " Visst gör det ont när knoppar brista, varför skulle annars våren tveka..." skrev en gång Karin Boye, så sant, så sant.