Det var väldans vad det var svårt att hålla igång en blogg under sommaren, men det händer så mycket att jag inte riktigt kan sortera vad jag ska skriva om. Så som en mycket kort sammanfattning så här på Patriks näst sista lediga dag för denna sommar har denna semester bestått av umgänge med vänner och familj, mycket skratt och mycket regn! Men framför allt mycket hästar.
Det är med mycket blandande känslor som vår älskade, fina häst Paxson har lämnat oss. Vi är så glada och lättade över att han har kommit till det bästa hem man kan tänka sig och vi har redan fått rapporter om att han är lika fantastisk hos den nya ägaren som han har varit hos oss. Så nära den perfekta hästen man kan tänka sig! Det är först nu när han inte är kvar hos oss längre som jag inser vilket stort tomrum han lämnat efter sig, både hos oss människor men framförallt i hästgruppen. Samtidigt kan jag känna en stolthet över att ha sålt en så fin häst och dessutom till en person som redan verkar älska honom av hela sitt hjärta och kommer att behandla honom som den kunglighet han är. Ibland är det verkligen värt att vänta på något gott! Det fantastiska med just den här hästaffären är att den av olika turer och oturer dragit ut väldigt på tiden, men det har bara gjort att vi faktiskt har lärt känna varandra en smula, vilket inte har varit någon nackdel. Jag brukar tänka att det som sker, det är det som måste ske och förmodligen har universum en högre tanke som vi inte alltid förstår i den stund som saker händer. Men med lite eftertanke och reflektion brukar i alla fall jag finna skäl till att livet inte alltid blir som man hade tänkt, planerat eller hoppats på. Det är väl det som är det fantastiska med att leva, att man ibland tvingas till utveckling genom olika händelser, trots att man inte ville eller ens insåg att man behövde utvecklas och mogna som människa.
En annan häst som skänkt mig oerhört mycket lycka denna sommar är min lilla ponny Bron´s Iron Majden, som jag köpte av Stuteri Bron för nästan exakt fyra år sedan, då var han endast tre månader gammal. Nu har han hunnit bli en ståtlig lite herre på fyra år och vi har äntligen kommit igång ordentligt med ridningen. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag är med honom, så fin ungponny som är så stabil i psyket får man nog leta efter, men så är han ju en Welsh cob också. De senaste veckorna har varit riktigt spännande då vi har stiftat bekantskap med grannens självgående gräsklippare, högtryckstvättar, uppskrämda fåglar i skogen, närkontakt med älgar, traktorer och andra maskiner, vattenhinder och vattenpölar. Det fantastiska med denna ponny är att han bara tuffar och går, över stock och sten och på landsvägen. Men det finns alltid fläckar på solen, vi har även stiftat bekantskap med dessa livsfarliga djur som kallas för kor, eller rättare sagt kalvar. Jisses vad de är otäcka, men skam den som ger sig! Så med lite träning och mild övertalning klarar vi nu mer även att gå förbi grannens kohage! Tänk vad roligt det är att äntligen ha kommit igång med ridningen, kan inte riktigt fatta varför jag skjutit upp det så länge när det är så kul! Så om några timmar är det på´t igen! Bara så att ingen ska tro att jag på något vis överanstränger den lille ponnyn så har han minst tre vilodagar i veckan och just nu består ridningen mest av stärkande promenader i skogen i kuperad terräng, jag försöker nämligen få honom i visningsbart skick till Riksutställningen 15 augusti. Med det menar jag att han måste banta några kilo till men vi är på god väg!
