Jag har så många gånger de senaste veckorna påbörjat inlägg här på bloggen som jag sedan har raderat, för jag har inte riktigt vågat publicera dem. Jag har för tillfället mycket tankar och funderingar kring allt från integrationspolitik, rasism, kroppsfixering, matvanor, motion, våld i samhället, kriminalitet och bomber. Men varje gång jag skrivit ett inlägg ångrar jag mig och tar bort det! Varför då? Kanske ni undrar! Jo det gör jag för att jag upplever att man nu för tiden inte kan ha seriösa diskussioner om olika saker utan att språket blir hårt och man börjar ett ställningskrig mellan olika åsikter. Vad är det som gör det så svårt att visa lite nyfikenhet inför någon annans åsikt. Istället för att göra en massa påhopp så kan man istället visa lite nyfikenhet på sina medmänniskor. Har du där ute någon gång tänkt och sagt: Hmm, vad intressant att du tänker så! Det gör inte jag men du får gärna förklara för mig. Jag kanske inte ändrar min åsikt, men jag kan få större förståelse för varför du tänker och tycker som du gör och du kan få större insikt i vad jag tycker och tänker!
Detta är JAG Malin Glimsveden och jag tycker olika mot vad många av er andra gör, vissa delar jag åsikt med, oavsett så vill jag bli respekterad för den jag ÄR. Jag kommer att ha åsikter som inte alla gillar, men är jag en sämre person för det? För VEM bestämmer vad som är rätt och politiskt korrekt att tycka och tänka?! I min värld måste det fria ordet få segra för hur kan vi annars behålla vår demokrati? Är inte demokratins grundpelare att det är ok för alla att uttrycka sina synpunkter och åsikter i olika frågor. Jag har den senaste tiden blivit lite rädd för mig själv när jag här på min egen blogg inte ens "vågar" skriva vad jag tycker och tänker. Detta enbart för att jag inte vill trassla in mig i en massa otrevliga diskussioner på en på tok för låg nivå. Att tycka olika är utvecklande, om man kan föra en diskussion om det på en vuxen nivå, utan glåpord och smutskastning. För ett par veckor sedan träffade jag några av mina underbara gamla kollegor från Gudhemsgården. Fram på kvällen hamnade vi i en politisk diskussion, det är ju alltid spännande. Efter en stund roade vi oss med att gissa varandras partisympatier. Jag tror inte att någon gissade rätt. Vi sympatiserade med allt från kommunism till Sverigedemokrater (då kan jag tillägga att en av gästerna på festen som är riktigt mörkhyad och invandrad till Sverige, visade sig vara aktiv kommunpolitiker för just Sverige Demokraterna) Det härligaste av allt var att alla respekterade varandra, oavsett vår politiska övertygelse och ingen försökte övertyga någon annan om att byta åsikt. Mycket givande samtal blev det, för alla var intresserade av att höra varandras historia istället för att framhävda sin egen åsikt och historia. Tänk om vi skulle börja intressera oss med för att lyssna på andra än att som ett enträget lokomotiv sträva fram genom livet utan att ens tänka möjligheten att det kan finnas fler spår än just det som jag ångar fram på. DÅ tror jag att vi skulle få en något bättre värld att leva i. Det lär finnas ett indianskt ordspråk som säger: Du kan inte döma en man innan du har gått en mil i hans mockasiner!
Jag önskar er alla där ute en riktigt underbar dag och själv ska jag nu dra på ridbyxorna för att ta en tur i skogen med denna rara lille killen, det mina vänner är livet på en pinne!
