Åter igen har jag fått besked om att en person vandrat vidare. Orsaken vet jag inte, men jag vet att han var på tok för ung för att dö. Han var så att säga mitt i livet och lämnade ganska unga barn efter sig. Det är konstig för jag kände honom inte personligen längre men vi var ytligt bekanta när vi var unga, däremot har jag många vänner som stod honom nära. Tanker i dag på dem och på hans barn som får fortsätta sitt liv utan sin pappa. Jag är dock övertygad om att han kommer att ha en vakande hand över dem från sin himmel.
Jag har de senaste åren varit ganska skonad från döden men under flera år var döden ständigt närvarande i mitt liv. Det fanns en period för ungefär 20 år sedan som var riktigt tuff, då jag förlorade både min pappa, farfar, farmor, min mans mormor och hans morbror, flera andra släktingar och bekanta. Även om sorgen inte är lika stark som den var just då, så kan jag fortfarande ibland känna en enorm sorg och saknad efter mina nära och kära som inte längre vandrar med oss här på jorden. Jag tänker särskilt mycket på detta när jag hör om någon som gått bort ung, men framförallt tänker jag ofta på det under våren, när det är många högtider för våra barn. Jag undrar ibland om min pappa sitter där i sin himmel och är stolt över vad hans barn och barnbarn har blivit.
Om pappa, farfar och morfar kan se att alla barnbarnen ärvt deras etiska och konstnärliga ådra? Om min mormor är glad över att min dotter tagit efter hennes stora bakintresse och för vissa av hennes recept vidare till kommande generationer. Undrar hur det skulle varit om min pappa levt för att se hur både jag och min dotter delar hans stora intresse för djur. Ingen av dem skulle varit lastgammal ens i dag, men det fanns nog en högre ordning som bestämde att deras tid på jorden var slut. Så idag ägnar jag en extra tanke till alla nära och kära, både till er som fortfarande finns här på jorden och alla er som inte längre finns med oss! Njut i dag, lev idag! Ingen vet vad morgondagen har i sitt sköte.
