malinkas.blogg.se

Ibland blir man så varm i modershjärtat och det blev jag igår. Som vanligt var vi på Grevagården för att dottern hade hoppträning. Man skulle väl kunna säga att det här med hennes hästar inte har haft någon spikrak kurva och det har heller inte alltid varit så glädjande de senaste åren.

 

För ett antal år sedan bestämde Lovisa sig för att hon ville sluta rida, den åldern kommer nog de flesta till, så vi sålde hennes fina C ponny, Diwidiza. Efter några månader ångrade hon sig och vi började leta efter en stor häst och vi hittade till slut ett jättefint sto utanför Falköping, nära och bra. Oturligt nog skadade sig denna hästen, troligen i hagen dagen innan hon skulle levereras till oss. Köpet hävdes.

 

Ut och leta häst igen. Lovisa fick då ett erbjudande att rida en häst åt en tjej som inte hann eller orkade med sin häst. Han var jätte vacker och mycket trevlig att ha att göra med men lite otränad. Nu kostade han inte så mycket så vi bestämde oss för att köpa honom istället, Lovisa var helt införstådd med att det var ett litet projekt och en chansning. Men att projektet skulle bli som det blev hade vi aldrig kunnat anat. När vi köpte honom var det sommar  och allt var frid och fröjd tills vi kom till vintern och den första snön. Då blev hästen som förbytt och när han gick till slut gick till attack mot Lovisa en kväll när hon tog in honom från hagen bestämde vi att hon inte fick ha med honom att göra mer. Vi hade honom på utredning och inget fel hittades på honom, vi lämnade honom till en jätteduktig beridare som inte redde ut honom. En bekant till oss tog över hästen och mönstret fortsatte, han var jättefin på sommaren och helt ombytt på vintern. Efter ännu fler utredningar visade det sig till slut att han hade fel på ryggen och han togs bort.

 

Efter denna erfarenheten behövde Lovisa en snäll häst och då hittade vi Sune. Till en början lånade vi Sunne av några bekanta innan vi köpte honom. Sunne var den snällaste hästen i världen, han var dock inte helt lättriden men det skrämde inte Lovisa. Efter ett tag såg vi att han ibland linkade eller nästan haltade i hagen. In för utredning och det visade sig att han hade inflammation i både kot- och hovled i båda frambenen, vila, behandling, lång rehabilitering. Tyvärr visade det sig att inflammationerna var kroniska och han fick vandra vidare till de evigt gröna ängarna vår älskade Sune eller Golden Sunshine som han var döpt till. Det var verkligen inte lätt att byta ut Sune, han låg oss alla så varmt om hjärtat.

 

Vi letade ny häst över i stort sett hela Sverige, Lovisa provred men var inte nöjd med någon av de hästar vi tittade på. Jag kontaktade till slut en man som hämtade hem hästar från Holland, vi beskrev vad vi var ute efter och hans kulle hålla ögonen öppna. Så meddelade han mig att han hittat ett jättefint sto till Lovisa som han tagit med till Sverige. När vi kom till hans stall för provridning så var hon verkligen fin, brun och glänsande. Men i en box intill stod en kille som verkligen försökte fånga Lovisas uppmärksamhet. När deras blickar möttes tror jag att det bara sa "klick" så efter flera provridningar blev det den gråa killen, Paxson som fick följa med hem.

 

Efter några veckor började han kännas orkeslös och han hade riktigt hög feber som visade sig vare en fästinginfektion, som tur var redde han ut det hemma, utan att behöva stå på klinik men han var inte sitt vanliga pigga jag på ett par månader. Så efter flera veckor i sjukhage var det bara att börja om att bygga upp honom igen. Efter en tid började Paxson protestera, han ville framförallt inte fatta höger galopp. Han fick en genomgång men inget hittades, inte förrän vi tog ut en hastfysioterapeut. Det visade sig att Paxson troligen hade sträckt sig i den första snön i hagen och fått en spänning i ena skinkan. Detta behandlades och efter rätt sorts övningar och massage blev Paxon till slut jättefin och Lovisa kände sig startklar för tävling, hon testade på både dressyr och hoppning, med varierat resultat. Av olika skäl blev det mest bara träning under den senaste hösten, men det var självvalt och Paxson blev bara finare och finare. Då kom det snö igen och han började åter spänna sig i sin skinka. Nu kände Lovisa igen symtomen så han började behandlas omgående. Sedan dess har han bara blivit bättre hela tiden och igår på deras träning så satt det! Jag blev helt varm i hjärtat av att se både Lovisas och Paxsons glädje i ridningen och triumfen av att klara av en övning som tidigare varit helt otänkbar. Både jag och Lovisa hade haft samma tanke att "det här går aldrig" inför övningen men hennes tränare sa helt cool att "testa om det går", och det gick! Så har de övervunnit det hindret och kan fortsätta tänka framåt igen.