malinkas.blogg.se

I går var jag med om något mycket märkligt, som jag aldrig har sett maken till tidigare.

 

Jag och min man åkte återigen till ishallen för att titta och heja på systersonens lag som just nu kvalar till J 18 elit till nästa säsong. Förra helgen var vi och tittade på dem när de mötte Karlskrona och förvånande vann. Från början var det, om jag är rätt underrättad, inte tanken att det skulle gå så bra för laget så de skulle komma till kvalserien. Men så bra gick det, trots att de flesta killarna i laget bara är 16 år och motståndet de har mött är killar i 17-18 år. Fysiskt kan det skilja ganska mycket på killar i den åldern, vilket man ganska tydligt kunde se under gårdagens match. Även om Skövdes killar inte flög om kring som vantar i de fysiska kontakterna så tog det ändå ganska stopp för dem och vid många tillfällen kunde man se att det fysiskt starkare laget Oskarshamn hade ganska stora fördelar. Jag kanske är lite partisk men Skövdes killar kämpade tappert hela matchen, trots att de mötte ett lite för svårt motstånd så gav de inte upp. Jag är inte någon ishockeyexpert men jag kan tänka att det nog var ganska bra för killarna att de inte karade av att kvala upp till elitserien i år men att de fick känna på hur motståndet kommer att se ut. De får komma igen nästa år när de förhoppningsvis har tränat lite mer och framförallt växt på sig några kilo.

 

Men nu till det som jag inte riktigt förstod. När jag och mannen kom till ishallen så var det väldigt mycket mer publik än vid förra matchen, vad kul tänkte jag! Efter en stund på läktaren börjar jag förstå att de som sitter runt oss har en ganska aggressiv framtoning, skriker, jublar och att de INTE är där för att heja på Skövdekilarna. Nej, de är där för att heja på motståndarlaget, det är väl OK men jag får fortfarande inte i hop det för alla de som hejar på motståndarlaget pratar västgötska, och det gör man väl ändå inte i Oskarshamn. Min syster tittar runt lite bland publiken och känner igen en del föräldrar till ungdomar i grannstädernas klubbar. Det visar sig då att föräldrarna till ungdomar i dessa lag som inte har klarat av att ta sig till kvalomgången åker till Skövde för att heja på det andra laget och när dessa vinner jublar de som om det gällde ett riktigt stort mästerskap. När jag hör eftersnacket så är de inte glada så över att det andra laget vann, de verkar vara mer glada över att Skövdes killar förlorade. Vad är det för sportsanda och fairplay dessa föräldrar förmedlar till sina egna ungdomar där hemma? Vart tog glädjen vägen, när byttes den mot skadeglädjen? Och framförallt hur skulle det bli om någon av deras grabbar värvas till Skövde?