Med allt stöd jag har fått av både familj, vänner och personal är jag mer övertygad om att jag fattade rätt beslut om att stå uppför personalens och ungdomarnas rättigheter. Trots det kan jag inte hjälpa att jag har en stor klump i bröstet när jag tänker på ungdomarna, kommer dom att förstå varför jag försvann som jag gjorde? Vissa av dem hade jag kommit riktigt nära! Jag får ha min tilltro till att de andra i personalen kan förklara detta på ett bra sätt för dem. Om inte jag hade agerat, vem hade då gjort det? Jag hoppas nu bara att arbetsgivaren genomför det som jag begärde, även om de inte ville ha mig kvar, annars var det jag gjorde lite förgäves. Men det sitter lite för hårt rotat i mig att rätt ska vara rätt, speciellt när man jobbar med människor som är helt utlämnade till samhällets omsorg. Jag fick bittert se från insidan hur lätt det är att starta upp verksamheter utan någon som helst kunskap om varken arbetsrätt, arbetsmiljö och framförallt inte om hur man jobbar med människor på ett icke kränkande sätt, hur de mest grundläggande elementära saker helt plötsligt inte är det längre, utan ifråga sätts. För mig handlar det om okunskap! Jag har genom åren varit bortskämd med att ha arbetat med mycket duktiga och kompetenta människor vilket har varit så stimulerande och utvecklande. Jag hoppas att även jag har kunnat bidra med något i den processen. Nu har jag även fått se hur mycket okunskap det finns i den så kallade branschen. Men nu sitter jag här och när verkligheten kommer i kapp så har jag ännu ett mycket viktigt beslut att komma fram till och behöver verkligen överväga vilka konsekvenser det kommer att få om jag väljer att göra på det ena eller det andra sättet. Jag har liksom satt stenen i rullning, går det att stoppa den nu? Eller som ett gammalt ordspråk säger; har man satt Fan i båten, får man ro honom i land!
